Det var baron Freutiger.
— Goddag… Är du inne i staden?
— Ja, det förefaller så. Går du med in på Rydberg? Vi kan dricka ett glas vin eller en absint, eller vad du vill. Det är för tidigt att äta middag.
De följdes åt in på Rydberg och satte sig i en Skinnsoffa i ”läderkaféet” åt Gustav Adolfs torg, där man kunde se alla som gingo förbi. Arvid Stjärnblom hade ett par gånger under vinterns lopp suttit ensam i denna samma skinnsoffa — vid ett glas portvin eller något annat — och stirrat på de många okända och de få kända ansikten och figurer, som drogo förbi därutanför i snöväder eller regn. För första gången satt han där nu i vackert och underligt aprilvårväder.
— Absint? frågade Freutiger.
— Låt gå för det, svarade Stjärnblom.
Absinten kom på bordet.
Freutiger satt och såg utåt torget:
— Där gick Dagmar Randel, sade han. En söt flicka, men redan lite för nerflirtad. För närvarande har hon en liten flirt med löjtnant Warberg. Och där kommer Märta Brehm. Väldigt stilig flicka! Men hon lär ha ett barn med en medicinare som heter Tomas Weber — en flabb för resten…
Arvid Stjärnblom lyssnade förströdd. Vad angick honom dessa namn, som han aldrig förr hade hört? Om det hade varit i Karlstad, där han kände alla stadens bättre flickor till utseende och anseendet — men här, där han kände nästan inga!
