till god försörjning. Men Roslin är över femtio. Det var alltså inte det som var felet med mig — åldern. Det var det alltså inte!
— Kära Freutiger, sade Arvid — han tyckte sig höra sin röst som en främmandes, långt bortifrån, inte tror du väl ändå på allvar, att skillnaden i förmögenhet har varit det avgörande för henne? Pengar måste man ju ha för att leva. Men litet mer eller litet mindre — det har hon säkert inte tänkt på…
Freutiger strök sig över ögonen.
— Ånej. Det har hon väl inte. Hon har väl alltså bara tyckt, att Roslin var litet skapligare än jag. Och så kan hon ju vänta att bli änka några år förr med honom än med mig — vi skall hoppas att hon snart gör kål på honom, han är en klen stackare… Att hon skulle vara kär i honom är ju uteslutet. — Vill du äta middag med mig? Vi skall äta gott och supa som fan!
— Tack, men jag kan inte, svarade Arvid Stjärnblom. Jag måste vara på tidningen klockan fem.
Han ville bli ensam.
Han hade ingenting på redaktionen att göra vid
denna tid. Men han gick dit i alla fall.
Han gick genom några av rummen. Det var tomt överallt.
Han blev stående vid fönstret i Torsten Hedmans rum. Det var kvavt. Han slog upp ett fönster.