Steel hade för länge sedan tagit sin hand från ”Nationalbladet”; efter honom hade kommit en annan och sedan ännu en annan, och vem som nu hade den ovanligt dyrbara aktiemajoriteten i sin portfölj, det visste man inte riktigt… Men dr Dencker åkte omkring i droska omväxlande med automobil — att skriva fick han numera nästan aldrig tid till — och på avlöningsdagarna var det alltid pengar i kassan.
— Kommer du ihåg, hade Stjärnblom vid något tillfälle sagt till Markel, kommer du ihåg vad Balzac kallade tidningarna? Ces lupanars de la pensée. — ”Dessa tankens horhus.”
— Hm, hade Markel svarat. Sa han det, den djäveln?
— Ja, han sa det.
— Sa han verkligen tankens? Det var alltför älskvärt! Men han var ju också en obotlig romantiker.
Och strax efter hade han tillagt:
— Kära Arvid, du skriver om musik och för resten om vad som helst, som det faller sig. Vad har du att klaga över? Jag har smutsen och allt djävelskapet på närmare håll än du, och klagar ändå inte! Jag gör vad jag kan för att sätta krokben för så mycket skoj och humbug och dumhet som möjligt, men då jag ser att jag är maktlös, måste jag låta det gå… Du blir aldrig tvingad att skriva något som är din mening emot. Det gör inte jag heller. Men som souschef och oftast också nattvakt blir jag ofta nödsakad att mycket mot min vilja släppa
90
