— Ljus.
Det var alltså som han hade tänkt: Dagmar Randel. För några veckor sedan hade han varit på en ungdomsmiddag med dans hos byggmästar Randel. I en paus mellan ett par danser hade han suttit och pratat med den enda ogifta av familjens tre döttrar, fröken Dagmar. Hon hade beklagat sig över att hon var så förfärligt gammal:
— Den tjugonde december fyller jag tjugusex år, hade hon sagt.
— Ja, det är ju förskräckligt, hade han svarat. Men vad skall då jag säga, som fyller tjuguåtta precis samma dag?
— Nej, verkligen — har vi samma födelsedag, det var lustigt…
Och så vidare… Men sedan dess hade han bara träffat henne ute ett par gånger, helt flyktigt, och de hade växlat några likgiltiga ord. Och nu hade hon alltså varit här med dessa rosor.
Underligt att hon hade kommit hit till tidningen med dem i stället för att sända dem dit där han bodde…
Men hon hade väl gissat sig till att han sällan var hemma. Och hon hade alltså velat träffa honom. Men i alla fall… Att hon inte drog sig för att gå upp med blommor till en man på en tidningsredaktion, där folk springer ut och in oupphörligt… Det kunde ju ge anledning till prat…
Och hur skulle han nu gengälda hennes artighet? Skicka blommor igen?
