Han granskade innehållet i sin portmonnä. Där fanns för ögonblicket inte många slantar. Han tog pennan och skrev ett litet brev:
- Fröken Dagmar Randel.
Jag tackar för Er älskvärdhet att påminna Er något så flyktigt och tillfälligt som det, att vi ha samma födelsedag — jag för min del måste rodnande av blygsel bedja Er förlåta, att jag totalt hade glömt det. Men jag kan inte neka till att jag blev litet rörd. Under de omkring fem år jag tillbragt här i staden har det ännu aldrig hänt, att någon har frågat efter min födelsedag.
Medan han kuverterade brevet, kom Markel in i rummet:
— Det är sant, sade han, det var en sak jag måste säga dig — såg händelsevis flickan, då hon var här med blommorna — akta dig, för fan! Gubben Randel har genomruttna affärer!
— Det har du talat om för mig förut, sade Stjärnblom. Men jag inser inte riktigt vad de här två rosorna ha att göra med affärer.
— Jaså, du inser inte det? De där rosorna kosta två kronor stycket, minst. Flickan vill bli gift!
Stjärnblom brast i skratt:
— Men snälla Markel, sade han, du vill väl inte
94
