Sida:Den bergtagne.djvu/101

85

lek gingo i ett. Och Torger tänkte på sitt barndomshem, han såg far sin sitta på stabben med snuggan i mun och nicka till honom; han såg sig sjelf sitta på hösåten och spela, så de glömde räfsa; han såg alla de höjder och tufvor, der han sprang som gosse med sin fiol. Och han samlades med bygdens folk på lekvallen, och bygden var löst ur trollhamnen och var åter den samma goda och barnamilda, och han gick med Karin ibland dem, stolt och lycklig. Och så kom hela naturen vältande in på honom och bjöd sig till honom som idel toner — der var skogen och elfvens brus, der var geten och fölungen, der var hvitsippan och kärngtanden, och öfverst i forsen satt strömkarlen sjelf, och solen sken ännu på den gyllne kronan och det hvita skägget, och uppe på fjälltinnen kom Karin gående, inte gråhårig och arbetssliten som nu, nej, ung och lysande, och det grodde liksom blommor der hon satte foten, och det ringde kyrkklockor der hon gick, och han låg inte längre i berget — nej, han låg utmed qvarnhuset, midt i Guds strålande solsken, och allt som lefde kom och tackade honom, som burit det fram i visor. Men så togo tonerna till att stiga. De bröto sig mot hvarandra som böljor i skum, de kokade som bränningar och brottsjöar och gräto dess emellan som vågorna, när de sqvalpa mot stranden om månskensqvällarna. Åh, han kände det väl! Det var hans mandoms tunga år, striden, tviflet och synden, ångerns timmar med gråt och bön, ropet till Frälsaren om hjelp i hans stora nöd. Men nu tog sonen och samlade all hans tunga och sorg i en enda tonström och bar dem in i Guds eget sköte utan att spörja någon om lof.