XII
åskådningsundervisning: den dagliga gerningens föredöme. Detta verkar, vare sig att han samlar åhörarne i skolsalen, der lärarne år efter år hålla ut, äfven när lärjungarnes led betänkligt glesna, eller kallar ynglingarne till förtroligt samqväm i sitt hem, Solbakken, värdigt sitt namn, der det blickar ned öfver den fagra dalen och dess blånande fjällväggar, eller då han med yxan i hand eller mäldsäcken på ryggen gör allvar af den djupt “folklige grundtanken“ om arbetets ära.
Om än under en bana sådan som Jansons de mörka stunderna icke kunnat infalla sparsamt, hafva säkerligen icke heller de ljusa uteblifvit, då af en strimma i molnen bekräftelse gifvits åt hans fasta tro att “Morgonrodnaden kjem en Gong“, eller då han sett de tankar, för hvilka han offrat så mycket af det, som vanligen högst skattas, lysa den folkliga sakens förkämpar, till hvilkas vänner äfven hos oss, han med sin nu försvenskade dikt bringar bud. Men mest styrkande för honom bör det medvetandet vara, att ej blott hans meningsfränder utan äfven de många, hvilka annanstädes än han söka medlen att nå det gemensamma målet, Norges lycka, i hans lif se, hvad de neka, att hans lifsverk varit en bekräftelse på hans hopp om en ljus dag för sitt folk, der ideerna ega troende, der tron varder till lidelse och lidelsen till mannabragd.
