Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
5

litet, vardt han straxt orkeslös, och saktfärdigt och tungt gick det med allt annat också. Men när han fick lof att sitta med fiolen, glömde han både att äta och lägga sig. Fadern hade varit inne på en marknad och köpt en barnfiol åt honom, men han fick mest ångra det. Torger vardt så glad, att han inte kunde sofva på flera nätter och hade mest som feber; han tänkte icke på annat. Då han så hade vant sig att se och bruka honom, gaf det sig, men fiolen måtte han ha hos sig i sängen, när han låg. Med skolan gick det skralt. Osäker var han der, som i allt annat, hvilket låg utom fiolen. Skolläraren klagade, att han icke kunde ett ord af sina lexor, men Jon svarade bara: Å, nog lär han väl skrifva sitt namn. Det varade icke länge förr än han kunde mest alla de visor fadern hade lärt, och nu tog han sig till att göra nya, men dem spelade han icke, så någon hörde på. Då kunde han ofta sitta som halfslumrad på pallen med fiolen i famn och runka hufvudet efter takten på de toner, som skapades inom honom. Fadern förstod hvad som var åt gossen, när han satt der drömmande. Han tog honom då till sig och förtalde honom allt hvad han visste om bergtroll och fagra prinsessor, om strömkarlen och folk, som blifvit bergtagna. Och i gossens håg rann detta samman med den daggfriska morgonen, med solen som sken, fåglarne som sjöngo, med dimman, som krullade sig kring bergstopparne, med de bölande korna och den ystre fölungen och med skolläraren och modern, som ropade bakefter all boskapen.

— Hvad skall du bli, Torger? sade modern tidt och suckade. — Mästerspelman,