Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

8

Sedan kom hon också i skolan, och då vardt han känd med henne. Hon var tyst af sig der också och ville sällan vara med i leken. Men hon var så glad åt böckerna och vardt snart den första både till att läsa och skrifva. En gång de råkade vara ensamma talade hon till honom.

— Skall du bli spelman, du? sade hon.

— Jag skulle väl det, svarade han.

— Det är väl roligt det?

— Det är det. Har du håg att bli spelman?

— Hm — jag skall bli qvinnfolk jag.

— Tycker du det är roligt då? sporde Torger skälmaktigt,

— Hm — sade Karin och log.

— Tycker du det är roligt att höra på? sporde han åter.

— Ja, det är det nog — och mest när du spelar.

— Du skall stjäla dig upp om qvällarne, så skall jag spela för dig.

— Tack, bara inte far kommer efter mig.

— Är han stridig mot dig, far din?

— Han säger, att jag inte får ha någon ting med dig att göra.

En annan gång sade Karin till honom: — Du är klen till att läsa.

— Tycker du det?

— Skall jag hjelpa dig?

— Tack, jag skall nog hjelpa mig sjelf. Men jag håller mig hellre till fiolen. Det är inte alla, som ska bli prester heller.

— En kan godt göra två ting om sender, och „kunskap är vishetens mor“, sade skolläraren i dag. Karin nickade så allvarsamt och