Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

10

solstrålarne och fåglarne, björksuset och fjällvinden, forsens brus och bäckens sorl, boskapen och vallhunden, ja ända med grisen gåfvo honom toner i fiolen och ämne till nya visor. — Och nu var han icke längre blyg för att låta fadern höra hvad han spelade. Gamle Jon log, tänkte på sin ungdom och runkade hufvudet efter takten i sonens spel; han gladdes åt att se vingarne växa på den unge örnen. Torger fick nu följa sin far, när han skulle ut och spela, och då sutto dessa båda och lekte i hop på fiolerna. Torger var icke litet stor på det, när folket i bygden begynte säga: „pojken rår snart, du Jon!“ Men ensam fick han icke lof att fara, och icke heller utom bygden. — Han kommer tids nog på villospår, sade fadern.

Det var icke fritt för att flickorna togo till att se efter den unge, raske spelmannen med det stora, krulliga håret och de tindrande ögonen. Det stod alltid an skock flickor kring pallen, der han satt, och Torger tyckte han spelade bäst, när flickorna sågo på honom. Men Karin trängde sig aldrig fram, hon stod förr borta i en vrå, der han icke kunde se henne. Han hade icke språkat med henne på det sista, och han tänkte icke mera på henne än alla de andra, utom då han i bland grunnade på, om det inte var något särdeles rart med henne.

Torger gick och arbetade med en visa, som han icke kunde få som han ville. Fadern hade berättat honom om en prinsessa, som var bergtagen och som de ringde ut ur berget med kyrkklockorna, och detta skulle in i visan. Det var en Lördagsqväll, och fadern bad honom se efter ett får, som var bortkommet, ty bröderna voro trötte. Torger gick och letade efter fåret mest