Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
11

hela natten, utan att hitta det. Trött som han var, satte han sig att hvila på sitt gamla ställe i fjällskåran vid forsen. Han hade icke varit der så ofta, ty han hade haft liksom en räddhåga för det efter den qvällen han tyckte sig ha sett strömkarlen. Men nu var der så fridsamt i den dimmiga sommarnatten. Det var som om forsen hade blifvit saktfärdigare i målet och bara söfde honom. Han tänkte på strömkarlen, på prinsessan i berget, på kyrkklockorna och visan; allt gled samman i toner — och så sof Torger. — Bäst som det var, vardt han lyft och buren af osynliga händer, berget sprack upp med en förfaslig smäll, in bar det med honom, och så röko bergväggarna åter i hop, så att berget ristade. Det var klart, att det var han, som var bergtagen, och icke prinsessan. Det var svalt och halfmörkt derinne; han såg ingen menniska, utan hörde bara den ihåliga klangen af vatten som dröp, af stenar som vältes. Han trefvade sig fram efter våta bergväggen, då slog en låt emot honom, väggarne gåfvo efter, taket lyfte sig och han såg långt igenom sal efter sal, glimmande af silfver och guld på stolpar af lågande eld. Och fram ur väggarna och bakom stolparne kryllade det af leda småtroll, tjutande, skuttande, stupande kullerbytta fram emot honom. Fioler hade de mest alla, och de gnedo på dem, ristade sina röda topplufvor och åto mest upp honom med ögonen.

— Hoj! — vi ska’ lära dig spela! — hoj! — vi ska’ lära dig spela! Torger klämde sig tätt till väggen och bad i sin nöd om frälsning — de kommo allt vältrande inpå honom — då hörde han brådt en kyrkklocka ringa, berget