12
remnade, dagen bröt in, trollena vardt bleka, och der i sprickan stod en ung flicka. Han kände henne, det var Karin, och det var hon, som ringde med kyrkklockan. I det samma rös han till af köld, ref sig i ögonen, hade han drömt? Der stod solen allt högt på himlen, forsen sjöng gladligt sin starka visa, daggen tillrade på björklöfvet och blommorna, kyrkklockeklangen bars än en gång upp genom bergskåran, folk gick till kyrkan med psalmbok i händerna — och der öfverst på fjelltoppen rakt mot den djupblå himlens grund stod en flicka. Det var hon, det var Karin. Hon skuggade med handen för solen och såg ned öfver bygden; det hvita hufvudklädet lyste. Och då sprang visan fram som genom ett under, och han tog alltsamman i famn: solskenet, Söndagsfriden, lifsglädjen, tacken öfver att vara kommen ur berget, flickan på fjälltoppen, psalmboken. Aldrig hade Torger varit så glad. Han andades den rena morgonluften som en förlöst, tonerna strömmade från fiolen, och flickan kom skridande allt närmare mot honom, medan han spelade. Stadig och fast steg hon från sten till sten, och då gick det i detsamma upp för Torger, att det måtte bli hon, han skulle ha, om han skulle ha någon flicka.
— Far, du får gå ned till Sylfest och fria för mig till hans dotter, sade Torger, då han väl var hemkommen.
Jon såg handfallen på sonen, så log han. Det fins aldrig en gris så liten, att han inte slår krull på svansen, sade han.
— Det gör det samma, om jag är ung; jag kan tjena många styfrar med fiolen, om jag
