16
Jon satte sig ned. Sylfest hviskade några ord i örat på sin hustru, och hon bar fram öl, men i det stora silfstopet med en inlagd guldpenning på locket. Karlarne togo sig smått om sänder till att språkas vid om vädret och sista årsväxten, om alla kor, som hade kalfvat, o. s. v. Till sist kom Jon fram med sitt ärende så vackert han kunde.
Sylfest drog upp ena mungipan till ett grin.
— Det var stor heder för mig att ta ett sådant tillbud, sade han. Det skall vara en duktig karl, son din, han stod långt framme på kyrkgolfvet, efter hvad jag sport.
— Det är inte läsningen, som gör karlen, sade Jon. Torger är god till att spela han.
— Å ja, det är bra att vara duktig på något vis. Bara han får någon till att dansa, svarade Sylfest. Och så får en nu tänka på att Karin då komme till välburget folk.
— En kan vara nöjd med mindre än du Sylfest, sade Jon.
- Ja, det var det jag menade, svarade Sylfest. Hur mycket kommer på hvart af dina barn, du Jon? Blir det en byx till hvart?
Jon vardt röd, men svalde harmen. Du vet nog bäst att jag kunde egt mer än jag gör, Sylfest, och du ska inte vara så säker på ängen än. Jag ska än kunna skaffa mig min rätt. Men vill du göra mig till viljes, så ska jag lofva dig att aldrig röra i den saken mer.
Sylfest log. Det är bäst du hotar, du, sade han, en blir så skrämd af dina ord.
— Ja, håna du, sade Jon harmsen och reste sig; Vår Herre skall en gång döma mellan mig och dig Sylfest.
