— Det är bäst du tyr dig till honom, sade Sylfest, för det är nog ingen annan, som vill ge dig igen ängen.
Jon ville gå. I detsamma kommo sönerna in, slängde sig på långbänken och togo af sina skidor.
— Denne här är kommen för att fria till er syster, sade Sylfest. Hvad tycker ni om det? Sönerna sneglade bort på fadern. — Hm, sade de bara med ett flin och gåfvo sig till att äta. Men det hån, som låg i deras flin, glömde icke Jon. Han skyndade sig ut, och så fort, som han gick uppför backen den qvällen, hade han icke gått förr. — Månen lade sitt gula sken öfver snödrifvorna, som ännu lågo alnsdjupa hvart man såg, men Jon vånnade det icke. Det var också en så underlig oro och ett sådant lenväder i luften. Vid himmelbrynet lågo tjocka klungor af kolsvarta skyar, som kommo vältrande fram. Det vardt visst oväder till natten. Jon såg efter om alla dörrar voro väl stängda, och så lade han sig. Han var icke god till att säga ett enda ord till hustrun om det som hade händt.
Kaxen på storgården såg med ett förnöjdt grin genom rutan efter Jon. Han såg också månen skina öfver de hvita egorna och tänkte: allt det som jag ser från fönstret är mitt. Så åt han sig mätt och god, låste upp sin kista och såg efter om de blanka silfverriksdalrarne lågo der alla, och dermed lade han sig ner.
Fram på natten vaknade Jon vid ett fasligt dån. Åskan körde, regnet sqvalade, vinden tjöt genom bergsklyftan, skreden lossnade och åkte ner; det small som kanonskott långt borta. Jon låg i sängen och skalf, han fick ingen blund
