20
Det var som nåden efter straffdomen. Vårbäckarne togo till att sippra, snön smalt, somliga af flyttfåglarne voro allt komna, det var ett nytt lif med sommar och sång, som nu skulle börja. Men Karin satt stilla midt i skredet.
Då kom en ung karl fort gående längs fjällstigen. Han hade bråd hast, såg det ut som, och staf i hand; han styrde bort mot henne. Han saktade sig, när han kom till skredet, vardt stående och såg på henne ett tag; så drog han af sig skorna och gick på tå bort öfver stenarne. Han satte sig ett stycke från henne; sitter du här ensam? sade han.
Karin vände sig. Är du hemkommen? sade hon bara.
— Jag är så, svarade Torger. Han ville till att säga mer, men fick inte fram det.
— Jag tycker far din sade att du skulle vara borta längre, sade hon.
— Det var nog så ämnadt också, svarade Torger, men så — — Det var en sorglig sak detta, lade han till.
Karins ögon blefvo våta; hon strök sig med handen öfver dem.
— Och du, som vardt så ensam, sade Torger. Stackare dig! Han lät så varm i målet och såg så godt på henne, när han sade detta. Hans händer trefvade efter hennes fingrar,
— Hvad ämnar du göra af dig nu, Karin? sporde Torger vidare.
— Jag vet inte.
— Skall du till din moster?
— Jag vill inte det. Der är många nog förut. Jag får väl ut och tjena någon städes.
— Kan du inte komma till oss? Kära du,
