kom till oss! Far är så glad åt dig och det äro de allihopa.
— Skall du vara hemma? sporde hon.
— Jag vet inte, jag skall väl det.
— Då vill jag inte komma hem till ert.
Torger satt rakt handfallen. Är du rädd för mig, Karin? sporde han. Och jag, som menar dig så väl — jag som håller så af dig. Det var för din skull jag kom hem nu.
Karin svarade inte.
— Jo, för det kan vara många vackra flickor utsocknes, ser du, men det är ingen, som vånnar mitt spel, som du. Du har begripit dig på det från första stund, du. Du kan göra mig till något, du Kari, och det kan ingen af de andra, och jag är så vek af mig, jag. Och nu tycker jag att vår Herre har lagat alltsamman så underligt. Och du blygs väl inte för en stackars spelman, du? Du gifter dig väl inte med gården och penningarne?
Karin såg ned på moderns lik. Å nej, så länge hon ligger här, skall inte gården fresta mig. Hon sålde sig för styfrarne hon, och det var bara för min skull alltihopa. Och Karin tog i att gråta.
Torger drog sig närmare till henne och frestade på att trösta henne. — Kom hem med mig nu, Kari, sade han, här rifver du bara upp de gamla såren.
Karin reste sig och ristade jorden af kjorteln. Nej, jag är icke god till att gå från henne, sade hon och pekade på modern; så satte hon sig igen.
— Vill du jag skall tala med far min om att du kan vara hos oss i vinter? sporde Torger mildt. Du skall inte vara rädd, jag skall
