22
fara. Och så skola vi bära upp mor din till vårt.
Jon stod på trappan och vardt icke litet undersam då han såg Torger komma stretande uppför backen med en menniska på armen, och en ung flicka, som gick utmed och stödde. Han såg snart hvad det var. Då de kommo upp mot grinden, strök han af mössan med detsamma han lät upp för dem. Så tog han Karin i hand och ledde henne in.
Då de hade gräft en hel vecka funno de ändtligen liken efter Sylfest och hans tre söner. Men hans penningkista var det omöjligt att hitta, för allt hvad de letade. Det är synd om flickstackaren, hon kunde behöft den nu, sade folket.
På samma dag hade de alla fem likena i jorden. Presten talade gripande ord på kyrkogårdsbacken, och det var icke många ögon, som stodo torra. Och den dagen var det mer än en som gjorde gammal orätt god igen och gaf efter gäldenären det han hade att fordra.
Men Jon fick det stäldt så att Karin skulle bli som fosterbarn hos honom, och ängen skulle han få som fostringslön. Torger måste lofva att fresta på att vara utsocknes den vintern också, men han gick lätt i hågen, för han visste att det bar hem igen till bröllop och ändlös lycka.
