Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23

Fjerde Stycket.

I dag var det något till grannt solskensväder! Och i dag var det något till klang i gamle Jons fiol när bröllopsfolket par om par gick ned genom björkskogen! Och presten slapp den daden att lysa Guds välsignelse öfver en, som gifte sig med en gammal båt, eller en stark rygg[1], eller en präktig gård, för det var inte svårt att se på de två unga menniskorna, som stodo för altaret, att det var kärleken som band i hop dem och ingenting annat. Och då det led på qvällen, tog Torger sjelf fiolen, och slikt spel hade de inte hört än. Han spelade hela sitt lifsmod och sin lycka in i det. Det var den tonen, som rann på honom den morgonen han såg Karin på fjälltoppen och kände på sig att hon skulle det bli; Torger döpte den till Karipolskan. Bröllopet var litet men roligt. Der var hvarken drickande eller oväsen, för det kunde Jon icke lida, men dansa fick ungdomen så mycket den ville. Dagen efter for det unga brudparet upp till sitt nya hem, ett litet torp, som de hade lejt sig, inte långt från forsen. Der tyckte Torger att det var så lätt att andas, och så kan en hvar eviga dag gå i lära hos strömkarlen, lade han skämtande till. Det hörde en liten jordlapp till huset, så mycket att de kunde föda ett par kor och få några tunnor potater.

  1. Kiperygg. Så betecknas i Norges fattiga bygder de qvinnor, som äro starka att bära de tunga bördorna uppför fjällbranterna, och en god „kiperygg“ bestämmer månget äktenskap.