24
Torger vardt nu som far sin, han ville aldrig ut om bygden, utan ville helst vara hemma hos Karin. För det var inte någon, som begrep sig på hans spel, som hon, och med henne kunde han tala om visorna han gjorde. Och hon hade läst så mycket och var så märkvärdigt klok och vettig, så hon kunde tala om så mycket för honom och få honom till att grunda på så mångahanda, och detta kom fram igen i visorna han gjorde. Och så hade hon den fasta tron att Torger var den likaste spelman i verlden, och det satte ett sådant mod i honom.
I ett par år lefde nu dessa två, som fåglar på qvist. Aldrig skrattade Torger så godt, som när Karin skulle till att spela. Hon hade satt sig på att hon med ville spela, och så skulle Torger lära henne, men hon var så styf i fingrarne. Hon måste snart ge sig, men hon lärde då så pass att hon kunde greppen och spelte en och annan liten visa. Detta var något dessa två hade för sig sjelfva. Ingen i bygden visste det, och det var mest för roskull.
Hvar enda Söndagsqväll om sommaren möttes ungdomen på lekvallen, och då satt Torger på en huggstabbe och spelte för dem. Ungdomen dansade och föräldrarne sågo på och språkade; då fick Torger ofta så mycket för sitt spel, att han kunde lefva halfva veckan på det. Och presten och prestfrun kommo ibland med, och presten rosade spelet och bad att Karin ändtligen skulle komma ner till prestgården och låna böcker som förr. Ja, alla menniskor voro så ogrundadt beskedliga mot dem! Bygden var en sådan gammaldags, trohjertad bygd, der man var glad åt spel och sång, och der folket gerna hjelpte hvarandra med hvad som kunde
