30
han bli mättad med suckar, stön och gråt från allmogen, annars trodde han att predikan varit gagnlös. Han visste icke, att det var mera sin ära än Guds, som han nu sökte. Åren gingo, han kom i de dagliga vanornas spår, och de hundra småting, som följde med hans embete, plågade honom; hvad som en gång kunde hafva funnits af mildhet hos honom gick rent bort, och han blef torr och skarp som horn. Men stormodig var han och snarstucken. Han tålde ingen annan mening än sin egen och blef ond när folk sade mot honom. Bönderna såg han på som en flock, hvilken skulle ledas dit presten ville.
Han var gift med en ung, fin, sjuklig qvinna; hon gick omkring blek och stillfärdig, stälde med barnen och tystade på dem, när de gingo för hårdt på golfvet: „för far skref på sin predikan“. Folk hörde henne icke säga ett ord, när han var inne, och det låg som en tyngd öfver hela hans hemlif.
Sådan var den mannen, som nu blifvit prest i bygden. Han var fyrtio år gammal, bred och stor, flintskallig och gick med glasögon, som hade bågar af svart horn. Han såg mörk ut och såg som oftast ned. En hund linkade alltid efter honom, och han morrade och visade tänder när någon kom nära.
Den gamle presten, som nu var flyttad, hade varit en mild och folkkär man. Stora gåfvor hade han inte haft, men barnafrom hade han varit och samsats så väl med den barnsliga bygden han hade varit i. Han gick och vankade som en far bland snälla barn.
Nu fingo de veta annat! Något med det första de fingo höra var, att förre presten icke
