32
egde lekbacken, att han inte vågade sig att släppa Torger inom sin dörrtröskel. Och om än många kunde önska att hålla i på samma vis som förr, så tordes de inte för de andra; de ville inte få tal på sig. Hela bygden stod som vapenlös framför det väldiga svärdet, som presten förde i Herrans namn, och de böjde sig rädda under detsamma, som barnsligt folk lätt gör.
En var det som inte böjde sig, och det var Karin. Hon och Torger voro en dag i kyrkan, och presten lade då ut i predikan om synd som är i verldsligt spelande och sjungande, och skickade dem, som bedrefvo sådant, och dem, som hjelpte sådana fram, ända in i röda helvetet. Folk vände sig om och tittade på Torger, som satt blek i kyrkstolen och lät igen ögonen. Då de gingo ur kyrkan, hade de sig undan för honom och hviskade. Då gick Karin bort till honom, så att alla sågo på, tog honom i hand och ledde honom hem. På vägen sade hon till honom: inte hör jag på den presten mer, för det var inte Guds ord han predikade i dag.
— Du menar det?
— Det vet du, så väl som jag, Torger.
— Det ser inte ut som om den här kom till att tacka mig, som förre presten gjorde.
— Han begriper sig inte på dig, Torger.
— Här blir inte lätt att lefva efter detta.
— Nej, det blir det inte, men vi skola nog berga oss, och blir det för stridt, kunna vi fara vår väg.
— Jag trifves inte någon annanstädes, och så hafva vi nu redan köpt den här jordlotten.
Det blef inte med ens alla, som följde presten i ett och allt. De, som bodde närmast
