Sida:Den bergtagne.djvu/5

V

hittills varit odlingens uttryck och bärare. Under det första af den danska vitterheten iskänkta hänförelseruset skref Janson en skämtdikt mot Vinjes då började författarskap på "landsmålet", men denna Jansons sedan så ihärdigt försonade ungdomssynd mot hans verkliga ideal vardt ock hans sista, ty han har sjelf omtalat, huru han snart derefter omvändes ögonblickligt och afgörande, när för hans som hans folks tjusta syn den nationella norska diktens första fullkomliga blomma, Synnöve Solbakken, sprang ut. Alla de toner, som i Jansons barndom och första ungdom ljudit starkast inom honom, klungo här djupa och fagra, som aldrig förr; för honom stod förverkligad hans aning om en dikt, som bar fram bondelifvets från forntidens naturgrund stammande poesi, egendomligt norsk och allmängiltigt folklig, i ordets fullaste mening. Det mäktiga inflytande, hvilket från Björnsons diktning går som en sig allt mer vidgande och fruktbargörande ström genom norska dikten, vardt äfven för Jansons det bestämmande, såsom han sjelf i en varm tillegnan ärligt sagt Björnson och sitt folk. Äfven i språkligt hänseende tog Janson till en början Björnson till föredöme i så måtto, att han förnorskade danskan, men under dessa försök blef det honom klart, att slik sträfvan följdriktigt borde leda derhän, att den norska vitterheten helt gaf sig åt det norska språket, i stället för att, som Janson kallar det, sätta de norska klutarne på det danska klädet. Till Aasen och Vinje, som gingo i spetsen för den nya