Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

36

viste ett ord af, stod presten i stugan. Han sade ingen ting, gick bara bort till en bänk, steg upp på den och slog upp bibeln, som han bar under armen. Och så läste han med ett målföre, så att det skrälde i stugan: Så säger Jesus: „Jag vet dina gerningar, att du är hvarken kall eller varm. O, att du voro antingen kall eller varm! Sålunda, emedan du är ljum och hvarken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun. Ty du säger: Jag är rik och har öfverflöd och behöfver intet, och du vet icke att du är eländig och jämmerlig och fattig och blind och naken. Jag råder dig att köpa af mitt guld, luttradt i eld, på det att du må bli rik, och hvita kläder på det du må kläda dig, och din nakenhets skam icke må bli uppenbar, och smörj dina ögon med ögonsalva, på det du må se. Alla som jag har kära, dem bestraffar och tuktar jag. Så var nu ifrig och ändra ditt sinne[1]“. Och nu tog han till att lägga ut det, så att det ljungade i stugan. Bröllopsgästerna stodo som spikade, gossarne höllo ännu hvar sin flicka i hand efter dansen. Ifrån hvarandra sågo de på presten; det var dödsstillt i stugan. Och presten stod der med lågande ansigte, knöt handen, skrek och slog i boken: det var en domedagspredikan. Golfvet liksom lyfte sig med dem, som stodo på det, och utför branten gick det. Hvart klubbslag från presten föll, så att det sved, och presten såg hur det rös i dem, hur de raka ryggarna blefvo böjda, hur många segnade ner på bänkarne och gömde anletet. På sistone tog det till att stöna och gråta bort i qvinfolkshopen. Men presten gick på: „Lifvet

  1. Joh. Up. 3, 15—19 v.