38
du är ett Guds barn eller ej.“ Dermed slog presten igen boken och gick fort ut; han såg hvarken till höger eller venster.
Det var dödsstillt i stugan. Ingen tordes vara den första att röra sig. En kunde hört en nål falla i golfvet. Då spratt Torger upp från bänken.
— Hej, kom hit med en sup! ropade han — och en till — och en stor till, att svälja presten med. Skall jag nu vara en djefvul skall jag också spela satans så bra. Dermed tog han fiolen, lade hufvudet på sidan, lät igen ögonen och gaf sig till att spela. Och det vardt spel det! Sådant hade de än aldrig hört. Det började mildt, liksom bedjande och klagande, men så spratt det öfver i en yr och skrattande polska. Den vardt starkare och starkare, vildare och vildare. Det klang, som när höstvinden tjöt i bergsskrefvorna, som när åskan körde och skreden gingo, och till sist var det, som om alla helvetets andar voro släpta lösa och jagade fram, slående med piskor; det lät som stönande skrik af en, som är i nöd. Och Torger hörde icke och såg icke något kring sig, för nu var han i berget igen. Och alla smådjeflarne kommo skuttande och vältrande in på honom igen, liksom sist. De skrattade och refvo i honom och ville liksom äta upp honom: — hoj, nu ha vi honom! hoj, nu ha vi honom! Torger tog på språng, de efter; det vardt ett jagande rundt, rundt i kring. Torger stönade efter hjelp, och då såg han Karin stå uppe på en bergstopp. Han ville ut, ut till henne, då sprack bergväggen och midt i sprickan stod den lede i lågande kläder. Och han gren mot Torger och räckte de ludna armarna med klorna efter honom
