och ropade: ja, nu kan du spela, min gosse lille! — — — — — — — — — — — —
Morgonen efter, då solen rann upp, satt presten allt och rökte sin morgonpipa i trädgården vid den gården, der han hade varit om natten. Han hade inte fått sofva och stod derför tidigare upp än vanligt. Han satt på en bänk och rotade i jorden med sin käpp, och hunden låg morrande ut med hans fötter. Det var en klar sommarmorgon, solen lade sitt glada sken öfver gräset, fåglarne sjöngo i buskarne, svalorna flögo qvittrande upp och ned under taket. Det var som om Guds fred och misskund lyste ut öfver bygden. Men det var icke milda tankar, som lekte i hågen på presten. Han öfvervägde inom sig de ord, han skulle bruka i sin Söndagspredikan, huruledes de skulle slå ned som bäst. Ärlan kom hoppande tätt invid hans fötter och såg på honom, men presten satt mörk, med läpparna framskjutna, grunnade och stötte i bland käppen hårdt ned i sanden.
Då ramlade en kärra tätt ut med trädgården, och de körde så underligt senfärdigt och varsamt, som om det var sjukt folk den drog på. Presten gick bort mot gården. På kärran låg något under ett täcke. Prosten sporde hvad det var. De drogo undan täcket, och der låg Torger spelman, blek, liksom liflös. Då han kände den friska morgonvinden kring tinningarne vaknade han, rörde på sig och stirrade undersam i kring sig. Då såg han prestens anlete stå öfver sig. Det gick som en rysning genom hans kropp, han lyfte sig upp på ena armbogen, vände det dödsbleka anletet bort mot presten och hytte åt honom med knuten näfve. Så segnade han åter ned och lät igen ögonen.
