Sjunde Stycket.
Dagen efter satt presten i sitt arbetsrum, då det knackade stilla på dörren. Kom in! ropade han, och Karin kom in. Hon hade sin bästa stads på sig, en hvit näsduk höll hon i händerna. Hon vardt stående vid dörren, efter som presten satt och skref. Ändtligen lyfte han på hufvudet och såg bort.
— Var det något du ville?
— Jag ville gerna få språka litet med pastorn.
— Vänta litet — var snäll och sätt dig ned så länge. Och presten tog åter i att skrifva. Karin blef stående; hjertat hade hamrat så hårdt då hon gick uppför trappan, men nu gaf det sig. Hon såg sig kring i rummet. Borta på ett skåp stod ett timglas. På väggen hängde en stor tafla öfver domedagen; eljest var det ogrundadt med böcker der inne.
— Nå, hvem är hustrun? frågade presten ganska blidt, då han hade slutat att skrifva.
— Jag är hustru till Torger spelman.
— Såå. Presten tog på sig glasögonen, som legat utmed honom på bordet, och stirrade länge och hvasst på Karin. — Han är hågad på dryckenskap, din man.
— Inte det jag vet, och jag har varit gift med honom nu i sju år.
— Har du bud från honom?
— Nej, men jag vill be om fred for honom.
— Fred kan icke någon menniska ge den får han bedja Gud om, när han först ångrar sin synd och omvänder sig.
