tigga nåd af dina händer, liksom alla andra. Jag skall nog finna vägen till vår Herre utan dig. Men du, som predikar omvändelse för alla andra, skulle tänka på att du tör behöfva omvända dig sjelf med, kan hända. Presten vardt både blek och röd. — Du vill kanhända omvända mig, sade han till sist spefullt.
— Det tänker jag inte, men jag säger det som sant är. Och när du talar om Jesus, så tala om att han välsignade småbarnen, att han inte ville kasta sten på qvinnan, som gjort hor — —
— Och att han dref ut med gissel alla dem, som vanhelgade hans hus, och ropade ve! öfver dem, som vänta att komma in i himmelriket bara med att säga Herre! Herre! de som bygga sitt hus på sanden.
Karin vardt lugnare, då presten tog så hårdt i. — Jag vill inte träta med dig. Jag vet bara att jag är döpt och i dopet vardt jag Guds barn, och der lofvade presten mig salighet på den tros bekännelse jag der aflade och läste Guds frid öfver mig. I den tron vill jag lefva och dö och den friden vill jag hafva.
— Det är just den friden jag bjuder dig, goda hustru, sade presten, — men den hör inte ihop med fiolspel den.
— Jo, för Torger hör den ihop med fiolspel; allt godt hos honom hör ihop med fiolen. Och derför ber jag dig, lägg inte vår husfred öde, gör honom inte från en duktig karl till en skröplig menniska.
— Jag skall stå Gud till svars för alla själar i hans församling, sade presten allvarsamt; — jag kan inte göra åtskilnad på folk. — Har du mer att säga?
