52
Ole Bull drog sista stråkdraget, satt han rent som förstenad och stirrade på honom. Händerna hade han lagt ihop kring fiolhalsen, och en tår kom rinnande och dröp ned i hans knä. Ole Bull slog in i en ny ton. Den var så klagande, det var en bön från en som var i nöd, och gråten lekte in i bönen och sorgen löste upp sig i toner. Tårarne strömmade ned för anletet på Torger: han tänkte på sig sjelf. Det var som om isen kring hans hjerta smalt, som om stenen vardt frånvältad. Nu skulle ingen komma och säga att tonerna voro ett djefvulens verk!
Då drog Ole Bull ett långt stråkdrag — och så var det slut.
— Nå, hvad tycker du om mitt spel? sade han.
— Jag trodde inte, att en menniska kunde spela slikt, svarade Torger rent blek.
— Har du håg till att spela så? vill du fara med mig till utlandet? sporde Ole Bull. — Det är i senaste laget, men än kan det gå.
Torger såg så undersamt på honom, så sade han: — hm — du narras väl med mig, nu?
— Nej, det är mitt allvar, sade Ole Bull. — Om en vecka på dagen far jag härifrån. Då kan du möta mig här, jag skall bekosta resan. — Det är ett snille, sade han på samma gång hviskande till skrifvaren, — det skulle vara synd, om han skulle gräfvas ned här uppe. Skall det varda allvar med norsk tonkonst, så är det sådant folk, som skall komma och skapa henne.
Torger kände sig, som om han vardt lyft från marken.
