Fjället sjönk ned, dimmorna remnade och han såg ut öfver ett vidt, solljust land. Dit gick hans lifsväg här efter dags. Då runno honom brådt i hågen Karin, stugan, lille Jon. Det gick en sky för solen.
— Jag har käring[1] och barn, sade han stilla.
— Vi skola nog inte glömma dem, sade Ole Bull. — När du nu kommer med mig till staden, skall du spela med mig på konsert, och då skall du tjena hundra daler qvällen, medan du nu tjenar tre.
— Du säger inte sant, vet jag, sade Torger mod tindrande ögon. — Gud välsigne dig! Han for bort och kysste Ole Bull på hand.
— Och så skola vi allesamman lägga något i Torgers fiol — var så god skrifvare — upp med pungen — och ni med, sade han till qvinfolkena. De logo och kommo dragande med sina slantar, och Ole Bull lade till en blå sedel[2]. Torger fick tårar i ögonen af bara glädje; han gick rundt om och tackade. — Och så får jag fara hem straxt och säga ifrån.
— Ja far du, och så möter du här på dagen — på dagen — du kommer i håg det!
— Det skall jag nog komma i håg.
Så lätt hade Torger icke varit på foten sedan den dagen han skulle hem och fria till Karin. Han snarare sprang än gick. Han jodlade och sjöng, då han gick upp genom skogen. Då han kom upp på fjällvidden, måste han hvila litet. Han satte sig på en mossgrodd sten och
