Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

54

tog fram fiolen. Han spelade en brudmarsch. Det var sin unga lifslycka han spelade fram till kyrkan. Men det var som om tonerna icke ville låta deruppe; han såg på fiolen och strök på — nej. Så lade han ned honom i fodralet igen. — Det är bara pojkspel allt ihop, sade han. — Inte rör jag fiolen nu, förr än den kan låta som Ole Bulls.

Han kom springande in till Karin, så hon rent sqvatt, der hon stod och rörde i gröten.

— Nu duger jag inte längre till spelman Karin, sade han och slängde fiollådan på sängen; — uff, jag har gått mig rent svett.

Karin såg det leende anletet, hon kunde inte rimma i det i hop med orden. — Hvad för en prest har nu predikat för dig? sade hon.

— Jo det har Ole Bull, nu har jag hört Ole Bull, du.

— Du säger inte sant, vet jag!

— Jo du, och du har aldrig hört sådant! Var det inte som om fåglarna sang i trädtopparna, och så kom en fram till sätern och det var ännu tidigt på morgon, och så löste de boskapen, och du hörde tydligt bjellran, och vallpojkarne blåste på lur åt hvarandra, och så kom spelmannen slängande med fiolen och spelte upp en polska, och boddejorna dansade och skrattade, och vandringsmannen kom drasslande med renseln och satte sig vid spiselden, och så sjöng han och talade om allehanda berättelser för dem — ja du har aldrig hört slikt i dina lifsdagar. Och de fina tonerna, de voro liksom söta, så en kunde smakat på dem, och de grofva de voro så runda, så en kunde trilla dem bort efter golfvet.