56
Karin såg framför sig. Hon såg sig sjelf sitta ensam de långa vinterqvällarne; hon såg sig slita och träla for lifsuppehälle till sig och gossen.
— Här är inte mer än en ting att mena, sade hon stillt. — Far du i Guds namn, jag skall nog sköta för mig och barnungen.
— Nej, på sådant tåtarvis stryker jag väl inte ifrån dig heller. Se här har du till att börja med. Han lade fram allt det han hade tjent på vägen. — Och så skulle han taga mig med till staden, sa’ han, och så skall jag tjena hundra daler för qvällen, medan jag nu tjenar tre, sa’ han, och dem skickar jag allesamman till dig.
Karin fick tårar i ögonen. — Nej detta är rent för mycket. Gud är god mot oss, och nu ljusnar det för dig med, Torger. Nu tviflar du väl inte på, att du är skapt till spelman?
— Nej, nu tviflar jag inte — och jag skall spela och jag skall göra visor; det var, som om de kommo rännande på mig, då jag hörde honom.
I god tid gaf Torger sig på väg. Han hade en duktig matsäck med, sin bästa tröja och ett par nya skor. Torger var så uppfyld af allt det stora, som väntade honom, att skilsmessan inte tog honom så hårdt. Karin sträfvade med att svälja gråten, men då hon stod med gossen på armen på dörrhällen och såg honom gå rask och lifsglad ned för backarna, då måtte hon sätta sig på tröskeln och storgråta. Så tackade hon Gud för allt och bad godt för Torger.
Allt gick väl, till dess Torger kom på fjället. Då kom det på en så stark dimma, att
