Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
57

han inte kunde se handen för sig. Torger menade att han skulle hitta fram i alla fall, men allt som han gick och gick, kom han inte till folk. Torger såg att det var ingenting annat att göra än att lägga sig till på fjället om natten och vänta tåligt tills dimman lättnade. God matsäck hade han och eld kunde han göra upp med enar. Så satt han der och väntade.

Fram på morgonsidan var dimman lika tät, och Torger såg sig ikring till alla sidor, om han inte skulle känna igen sig. Nu fick han ge sig i väg, om han inte skulle komma för sent. Han gick på måfå tills han vardt rent uttröttad. Då remnade dimman, och han kände igen sig. Han hade gått i ring och norr åt i stället för åt söder. Nu var han kommen till en sidodal, och det var omöjligt att hinna fram i tid. Som om det gälde lifvet sprang Torger framåt med gråten i halsen och fiollådan på ryggen. Drypande af svett och så trött, att han knappt kunde stå, hann han fram till skrifvaren.

— Ja — nu kommer du för sent. Bull är rest for en god stund sedan, han väntade på dig i längsta laget.

Det var som om Torger skulle segna till jorden. — Hvart for han? stönade han halfhögt.

— Till Italien.

— Är det långt dit?

— Ja, det är först genom många bygder, och så öfver ett stort haf, och så genom många främmande länder.

Torger måtte hålla sig i dörrstolpen.

— Men det var väl det bästa för dig lika väl, Torger, sade skrifvaren, det är inte så godt att färdas i främmande land, ser du, och så är du för gammal till att börja lära nu. Du skulle