60
— Å nej, det blir aldrig godt igen, jag är bergtagen, Kari, det är onda makter, som ha bergtagit mig. Nu glapp det sista taget, och jag kommer aldrig ut, jag är förtappad. Och Torgers hufvud föll ned i knä’t på hans hustru.
Karin strök honom på håret, gossen tryckte sig intill modern och såg undersam på henne.
— Du skulle kommit hem till mig straxt, Torger, sade hon.
— Jag var inte god till det, jag skämdes både för dig och pojken och all verlden. Det var som om jag kunde gjort ända på mig sjelf.
— Jag begriper mig så bra på det. Och så måtte du taga till bränvinet för att få makt till att glömma och till att spela.
— Nej, begriper du det, du Kari? Å, Herre Gud, begriper du det? sade Torger och lyfte hufvudet igen. — Ja, ser du, när jag dricker, då är det som om jag vardt så vild och yr; då ser jag allting så stort och starkt, som om jag drömde det, och då vågar jag mig på det, och då kan jag spela; annars blir det bara tafs. Men det är syndigt, jag vet det; jag förderfvar mig på det.
— Det är bara så länge du är så sorgtung, Torger. När du blir stillare och allt kommer i sitt gamla lag, då tarfvar du inte att dricka. Det är inte alla spelmän, som dricka; Ole Bull dricker inte, han.
— Nej, det är för att han hunnit fram, men jag hinner aldrig fram, aldrig, för jag är för gammal till det, säger folk. Och så är jag tvungen att dricka, om jag ska’ spela. Derför ska’ du bränna upp fiolen, Kari, för jag är inte god till det, eller gömma honom, så jag aldrig ser honom mer. Det är han, som är min olycka.
