Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61

— Jo, jo, det kan vi alltid språkas vid om på vägen, sade Karin.

— Och så skall jag börja ett nytt lif och fresta på att bli en ordentlig menniska. Och så får du inte skämmas för mig, Kari.

— Det har jag än aldrig gjort, Torger.

— Å, du är så god, så god. Hade jag inte dig, vore det slut med mig. Och du är den enda, som begriper dig på mig.

Karin tog honom i hand; så satte hon gossen på hans rygg, sjelf tog hon fiollådan, och så bar det hem igen.

Karin såg att det var allvar hos Torger denna gången, att han inte ville se fiolen. Så gömde hon honom i ett skåp, som hon sjelf hade nyckeln till, och nämde inte fiolen för honom. Torger bjöd ut sig till bergseln, men det var ingen som ville hafva honom; de visste sen förr, att han var föga dugande. Till sist fick han arbete för 40 öre om dagen och kosten. Det gick bra nog de första dagarne, men så var det slut. Bäst som han stod och slog, vardt han stående med lien i hand och gapade. De andra pekade på honom och logo. De visste inte att Torger såg syner, att han hörde toner surra kring sig. Snart fingo de ett ordstäf efter honom: „att arbeta som Torger spelman,“ när det gick mycket sent och smått. Torger vardt missmodig och tungsint. Det var som om detta också stängdes till för honom, och det var det enda han hade att taga sig till, för till fiolen ville han icke mera; det hade han satt sig på. Han kunde bara inte begripa huru det lilla han tjente räckte till; men Karin förstod det, hon. Hon satt uppe om nätterna och sydde och om dagarne spann hon, när hon gjort från sig stället