62
för dagen och med kreaturen. Men det visste inte Torger. När han var inne stälde hon sig alltid vid spiseln och småsjöng, och Torger tyckte han fick nytt mod till att sträfva, när han såg hur lätt allt gick för Karin.
Det var en ting till, som Torger icke visste, och det var att Karin tog fram fiolen, hvar gång Torger väl var gången, och gaf honom till lille Jon. — Nu får du fresta, Jon lille, att bli lika så god spelman som far din, sade hon, och pojkbytingen tog fiolen och gaf sig till att gnida. Men fiolen var stor och tung, så att han måtte stöda honom mot golfvet och taga stråken midt på. Så lärde modern honom hur han skulle sätta fingrarne rätt, för det kom hon i håg från den tid då hon skulle lära, och det varade inte länge förr än han kunde spela alla de visor och barntrallar, som modern sjöng för honom om qvällarne.
En lång tid gick på detta vis, och Torger vardt dystrare för hvar dag. Han suckade så djupt när han satt på bänken. Då var det en Söndagsmorgon, som Karin kom med fiolen i hand till honom. — Spela nu Söndagspsalmen för mig, är du snäll, sade hon stillt.
Torger såg på henne och tog saktfärdigt fiolen. Han höll honom en stund i hand, så lyfte han ändtligen stråken. Och han spelade psalmen och ändå en till, men så bar det af på villospår med honom. Den ena tonen gled in i den andra, han visste inte längre hvad det var han spelade. Karin satt på sängstocken och lyddes; lille gossen låg på golfvet framför fadern och såg handfallen på fingrarne hur fort de gingo. Torger spelade i ett kör fram till middagen, då gick Karin bort och tog fiolen
