från honom. — Nu gömma vi honom en tid igen, sade hon. Då lade Torger hufvudet ned på bordskifvan och grät.
Så var det en dag, han kom oväntad hem, och han såg gossen stå på tå på en pall och räcka sig upp i skåpet efter något. — Hvad vill du ha der? sade Torger hårdt.
— Fiolen! stammade gossen.
— Jag skall ge dig jag, om du rör fiolen, sade Torger, hof gossen från pallen och ristade honom.
— Mor säger att jag ska’ bli lika god spelman som du, snyftade lille Jon.
— Hvad är på färde? sade Karin i det samma hon kom in från fähuset.
— Du upplär väl inte pojken i det här djefvulskapet? sade Torger.
Karin svarade inte, hon tog bara lugnt fiolen ut ur skåpet och gaf honom till gossen. — Nu får du visa far din hur duktig du är, sade hon, och dermed satte gossen sig till att gnida: „kom kalfven till gossen, kom ko’a till mor“[1].
Torger kände allt för väl handlaget från det han sjelf var liten. Han gick bort och slog fiolen ur hand på gossen. Då vardt Karin harmsen, och det var första gången Torger sett henne sådan. — Skäms du inte, Torger, sade hon, att fara fram på sådant vis! När du kastar bort det bästa du eger, så är det inte mer än skäligt att pojken tar upp det. Och har Gud utsett att han skall bli spelman, så skall han bli det.
- ↑ En af de vanligaste norska barnvisor.
