66
— Men så får inte jag spela.
— Tyst, min lille gosse, mor skall nog finna på råd. Och dermed kom Karin fram med Torgers barnfiol. — Se denna fiolen skall du få, och nu skall mor gå till handelsman i dag och få sig nya strängar till honom.
Det led långt ut på vintern, men Torger var inte igenkommen. Karin var inte rädd för honom. Så länge han hade fiolen visste hon att det var ingen nöd, bara han kunde hålla sig från bränvinet. Den vintern fick Karin veta hvad det vill säga att vara enka och sitta ensam med ett spädt barn. Men inte var hon den, som bad någon om hjelp eller beklagade sig. Tvärtom — såg någon inom till henne, tyckte de hon såg så välnöjd ut med all ting, och alltid hade hon en mjölktår att sätta fram. Rent och väl stäldt var all ting i stugan. Men den vintern kunde en ofta se Karin komma dragande med den tunga kälken öfver berg och backar. Repet hade hon då snott om båda axlarna, och en liten blåfrusen pojke med stora mulvantar sköt på. Hon hade varit i skogen efter ved. Sådant skulle ingen ha spått den rike Sylfests styfdotter. Hvar nypa mjöl och hvart saltkorn de hade till mat bar eller drog hon hem. Folket i bygden tyckte att hon var en duktig käring. Men det var ju så godt som synd att hjelpa henne i alla fall, för det var hon, som höll mannen uppe på den breda vägen. Det sade då presten åtminstone. Han hade velat tala vid henne ett par gånger, efter att det spordes att Torger hade lagt bort fiolen, men hon gick från honom. På det sista drog det goda hjertelaget af med folk, och en dag
