kom Gudbrand Nedrebacken[1] körande med en famn ved till stugan, och Marit Liheim sände en tunna potäter, men Karin skulle inte få tala om det för någon. Hon var också så hygglig att hafva på arbete, så renlig och händig och snar till att reda all ting ifrån sig. Och de sågo inte annat än att hon läste bordsböner, hon med, och gerna ville vara med om att sjunga psalmer om qvällen. Och inte sjöng hon hvarken fosterlandsvisor eller annat otyg, när hon var ute.
Då det led ut i Mars, kom Torger igen. Han kom stillt ingående, slängde fiollådan ifrån sig och sade tungt: — Nu har den onda haft mig ett bete i berget, men nu tror jag, att jag kan hålla mig skicklig en tid igen. Du får gömma fiolen. Karin sporde inte med ett ord efter hvar han hade varit. Om qvällen lade han 20 daler på bordet.
— Se här lär du betala det du har borgat, medan jag har varit borta, sade han.
— Det mesta är betaldt, svarade Karin, men skillingarna kan jag nog ha bruk för i alla fall. — Dermed öppnade hon en låda i skåpet, tog ut ett halsduksbylte, som var knutet i många knutar, och lade ned den ena tiodalern der. Sedan sporde hon att Torger varit genom många bygdelag och spelat. Han hade velat komma ända till Kristiania, men det vardt för drygt. Han hade hållit sig från att dricka en lång tid, men så vardt han rasande ett slag, då han skulle till att spela kapp med spelmännen
- ↑ I Norge tager egaren alltid gårdens namn, som sitt tillnamn.
