Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

68

i de andra bygderna. Så hade han stunder dess emellan med strid och ångertårar, och i en sådan stund var det som han brådt hade vändt om hem till Karin.





Tionde Stycket.

Tio år! Det kan synas som en kort tid för dem, som sitta i solsken och lycka, med sin fredliga lifsgerning i ett godt hem. Men för den som skall slita och träla, för den som skall ligga på vakt både dag och natt, för den som skall strida med starka tankar och fresta på att dräpa det bästa han eger i lifvet, för honom äro tio år en lång, lång tid.

Torger var inte längre den raske, lifsglade karlen med de tindrande ögonen och de glada visorna. Han var en tungsint, sjuk man; gick med krokig rygg och böjdt hufvud. Han skydde helst folk när han var hemma. Ögonen hade fått något ohyggligt stirrande; bara en och annan gång, när han tog fiolen och spann sig in i tonernas garn, fingo ögonen den gamla glansen. Det som mest bröt ned honom, var den eviga striden med det han ville och det han skulle vilja. Den striden vardt ny hvar morgon. Han måste säga sig sjelf, att det enda han hade håg för, och det enda han dög till, det var att spela, och det var just det han inte fick. Det var ett förbannadt ting, Gud hade inte gifvit det rum i sitt rike. Och i det djefvulsgarnet hade