han varit inflätad från det han var liten; nu kunde han inte längre slita det.
Han tänkte ofta på det, som hans mor hade sagt, att han skulle ta sig något nyttigt för. Det hade varit det klokaste att vara som alla andra, ett rofdjur, som ref till sig och de sina; läste väl igen för alla skåp, och så till på köpet hade den gudsfruktan, som nu var kommen i bruk. Hade han nu haft alla de dalrar han hade lånat och gifvit bort, hade det varit en god hjelp.
Karin såg att det inte längre var lönt att språka Torger till rätta. Teg han en dag vid det hon sade och fann frid vid det, så var det samma motstridighet den nästa. Och likväl gälde det för henne att hålla tviflet och striden uppe i Torger, hon var rädd för att vettet annars skulle sprängas. Så fann hon på ett annat vis. Hon läste i bibeln för honom, så ofta hon kunde få stunder till det, och valde alltid de mildaste ställena. Särdeles var det Johannes bref hon läste. Och så talade hon till Torger om Guds stora kärlek till syndare. Torger suckade och svarade: — de orden äro inte för mig. Men han längtade alltid efter att hon skulle läsa och bad henne stundom om det. Ofta sade han: — ja, du lägger ut det så, men presten skulle noga lägga ut det på annat vis, och han är lärd, så han må väl veta det rätta.
En dag sade hon till Torger: — tror du inte det skulle styrka dig att komma till Guds bord, det är som om jag längtade så dant efter det, och det är inte rätt att hålla oss borta, om än presten är oblid mot oss.
