Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
71

bli det nu. Hon såg bort på kyrkan. Allvarsam stod hon der, men tornet pekade mot himlen. Det kom som en krampgråt på Karin, men så kunde hon be till Gud efteråt. Hon reste sig åter, stark till sin korsgång. Den qvällen var hon ännu mildare än hon plägade vara. Hon talade om för Torger sitt möte, men sade bara att presten inte gerna ville låta dem komma, då han inte trodde spel var rätt.

— Var det inte det jag tänkte? svarade Torger bara.

Vardt nu Torger allt för mörk och missmodig, liksom den gången han gick från henne, visste Karin ingen annan råd än hon tog fiolen, stack den i hand på honom och sade: nu Torger får du ut och flacka litet, här blir du bara ofrisk till själ och kropp. Torger var som det veka röret, som svingar för alla vindar. Han gick. Och först spelade han sig frisk igen; så tyckte han att spelet inte dög; så styfvade han upp sig med en sup och så en till, och förr än han visste det, var han kommen in på det gamla rumlet. Så bröt ångern in på honom, han slängde fiolen på ryggen och tydde sig hem till Karin, liksom sparfungen tyr sig in under takrännan för ovädret. Den sagan hörde till årgången, som höst och vår.

Karin lät honom aldrig märka huruledes det lekamliga och andliga slitet tärde på henne. Hon hade blifvit gammal och mager på det sista. Torger sade en gång: jag menar du sliter ut helsan för dig, Kari?

— Åh, bry dig aldrig om mig, svarade hon och log, jag har ännu aldrig varit sjuk en dag.