74
till vid namnet, gamla minnen strömmade in på honom; han gömde anletet i händerna.
— Hvar ska’ vi stackare få pengar till det? var det första han sade.
Karin drog fram byltet med de sex knutarne och visade honom tjugo blanka daler.
— Hvar har du fått dem ifrån? sporde Torger och gjorde stora ögon.
— Det är dina och mina svettdroppar från år till annat, svarade Karin. Med dem skola vi nu bygga lycka åt vår son, eljest så blir det väl aldrig.
Det är icke något att förtälja om dem, förr än de kommo till staden. Med staf i hand gingo dessa tre från bygd till bygd, sporde sig för efter ginaste vägen, sofvo i lador och under gamla båtar, ty de måste spara på styfrarne. Torger hade fiollådan på ryggen, Jon bar den stinne matsäckspåsen, Karin gick emellan dem. Den svala morgonluften, åsynen af nya bygder, känslan att det bar i väg ut på äfventyr friskade upp Torger. Det lättade för honom att vara kommen bort från allt det hemvana, och Karin hade nu öfvertaget.
Då de kommo till staden, sporde de efter Ole Bulls hus. Folk logo och visade dem till hotellet, der han bodde.
Ole Bull vardt icke litet handfallen, då en gammal bondhustru kom stigande in till honom med en karl i hvar hand, och det till så tidigt på morgonen att han låg. Hon steg bort till sängen.
— Är du Ole Bull? sporde hon.
Ja, det var han då.
— För tio år sedan lofvade du att ta’ min karl med dig på utfärd, men så lade vår Herre
