Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
75

sig emellan och det vardt inte af. Nu kommer jag i dag med min son, och spör om du vill ta’ honom?

Ole Bull såg förvånad på Torger; han hade icke sett någon man skifta om så mycket på så kort tid. Men med ens rann det honom i hågen allt samman.

— Är du Torger? var det dig jag väntade på hos skrifvaren, mest en half dag? sporde Ole Bull.

— Det var det. Dimman lade sig emellan, så jag inte hann fram. Och så var det väl meningen att jag var för gammal och att son min skulle få det, han. Men det vardt mig dyrt ditt spel den gången, för jag trodde förr att jag var mästare, och efter den dagen vardt mitt spel som bara tafs och slarf. Och kan en inte drifva det till mer, så är det bäst att slå sönder fiolen, för då är det bara helvetestyg.

Karin sökte stäfja sin man, och Ole Bull sade: Åh, du skall nog bli karl igen, du Torger. Men nu får du lof att spela litet för mig, både du och son din.

Torger gaf fiolen till Jon, och han satte sig. Ole Bull såg på gossens djupa ögon och det drömmande anletet, medan han satt och stämde strängarne. Så spelade han: „I fjol ja’ valla’ geta,“ „Å Ola, Ola, min egen unge,“ och andra af de mest tungsinta, klagande folktonerna, och så slöt han med en psalm han hade lärt af modern. Det var något så gråttungt, så sångdjupt i fiolens klang, att gamle Torger blef rent till sig. Han fick tårar i ögonen och stirrade på sonen: nej då! inte trodde jag att du var en sådan karl, Jon, sade han.