Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
77

honom fiolen i hand. Och nu satt han utmed forsen der hemma. Och så spelade han. Det var, som om alla de krafter, som varit uppdämda i Torger, nu flödade öfver. Det spratt och det spände, det susade och brusade, det var en oro och ett jagande, som när forsen häfver sig ned från fjället och mal till små korn allt, som ligger i vägen; spelmannens häl stampade i golfvet, som det slamrande qvarnhjulet. Och den ena polskan och visan grep in i den andra, som kuggar i hjulverket, och det gick i en fart utan hejd. Då gaf Ole Bull ett tecken, och Karin, som såg det, lade handen på Torgers strängar. Han stirrade på henne och följde henne villigt. Men då bröt det lös en storm af rop och handklappning. Torger och Karin måtte in en och två gånger, förr än det gaf sig.

Resten af qvällen låg Torger bakom tygväggen och grät, för nu hörde han åter Ole Bulls fiol, och det var nästan vänare än förr. Han spelade det samma, som den gången hos skrifvaren. Men Karin stod och såg på den raka, ståtliga skapnaden han hade och på hur fri och säker han stod och hur fint han svängde stråken, och hon tänkte: Jag kan tro att det är sådan som Jon skall bli, när han kommer så långt.

Dagen efter bad Ole Bull Karin komma upp till sig. Han höll något i handen. Jag lofvade din man hundra daler för tio år sedan, sade han: här äro de. Men så skall du se till att få honom bort, härinne förderfvar han sig. Din son skall jag sköta för; det blir en stor konstnär af honom.