Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
83

från spiken och häfde honom på elden. Karin stod förfärad, det klang som klagande barnröster, då strängarne sprungo sönder i lågan, men Torger låg med ihopknäpta händer och såg på hur lågan slickade upp efter den torra veden. Då den sista röda glöden slocknat, vardt han lugnare. — Jag har varit en dåre, Kari, jag har lefvat ett spildt lif, månn’ tro det än är tid till att omvända sig?

Karin svarade icke, hon bara grät. Nu trodde hon också att Torger inte kunde ha långt igen. Hon bara längtade efter att det skulle komma bref från Jon, förr än Torger dog; han var den som nu hade största makt öfver Torger.

I flera dagar låg Torger still. Han stirrade framför sig som om han såg syner. Läpparne rörde sig, men Karin hörde inga ord. En dag sade han: månn’ tro, det kan vara rum i himmelriket för en, som har varit spelman?

— Der är rum för hvar syndare, som tror på Jesus Kristus, antingen han så är spelman eller prest, svarade Karin.

— Nej, säg inte det, säg inte det, Kari, ropade Torger rädd, du när det gamla tviflet i mig. Och lika väl äro synerna efter mig — jag hör polskor surra, det tjenade till intet att bränna fiolen, jag är ändå i berget och kommer aldrig ut ur det! Och Torger grof ned hufvudet i dynan. — Karin lade handen på honom och tröstade honom, så godt hon kunde, men han sköt trösten från sig. Du får springa efter presten, Kari, sade han till sist, han har så starkt målföre, han kan visst jaga svartdjeflarna på dörren. Karin reste sig. Skulle hon