Sida:Den beswärliga åkern.djvu/11

Den här sidan har korrekturlästs
— 11 —

marken måste wara omskapad; träden måste wara träd planterade af Herrans högra hand; törnena och tistlarne måste uppryckas af en större kraft än er egen: då skall wildmarken blifwa ett Eden och ödemarkcn såsom en Herrans lustgård, det gamla skall förgås och allting blifwa ny gjorde.

Jon. Wälan, om detta är det werk, som Herren företager, så börjar jag hoppas, att något kan göras äfwen för mig; men jag förstår swårligen, huru och när allt bör werkställas. Jag ser nu, att jag bättre förstår att wårda min åker, än mitt eget hjerta.

Jacob. Det första steget. Jon, är att wi känne wår swaghet och okunnighet, emedan det drifwer oss att söka wår styrka hos den Starke, wår wishet hos Gud den allena Wise. Och ni bör ej frukta att nalkas Honom, ty Christus har sagt: ”Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut.” (Joh. 6: 37.) Han förökar kraften hos dem, som ej äga mycken; och till wår uppmuntran säger Han: ”Kunnen nu I, som onde ären, gifwa edra barn goda gåfwor, huru mycket mer skall eder himmelske Fader gifwa den Heliga Anda dem, som bedja Honom?” (Luc. 11: 13.) Åter säger Gud: ”Hwar nu någon ibland eder fattas wisdom, han bedje af Gudi, den der gifwer enfaldeligen allom, och förwiter icke; och den skall honom gifwen warda.” (Jac. 1: 5.) Han har warit undranswärdt tålig och mild emot er dessa många år, och har nedsändt sitt regn och låtit sin sol skina öfwer den, som icke aktat att frambringa någon god frukt till Hans ära; och tror ni då, att Han nu will förkasta er, då Han gifwit er en längtan efter att tjena Honom?

Jon. Hwarföre skulle jag ej hoppas, Jacob? Men jag kände mig aldrig förr så missnöjd med mig sjelf. Jag