hjerta, hwilken tillbör kärleken till Gud. Sedan, hwad fröjden angår, så plågade jag wäl stundom tycka mig glad och lycklig, när jag war i muntert sällskap, och när jag såg att sakerna gingo temligen wäl i mitt hus; — men af den andeliga fröjdens frukt, det är af glädjen i Herranom, hade jag hos mig icke mera än denna jordtorfwa har. Nå, beträffande friden, så kunde jag wara någorlunda lugn och fredlig, när allt gick sin stilla, jemna gång, men af ”Guds frid, som öfwergår allt förstånd,” skulle man ej i mitt bröst hafwa funnit någon telning. Och hwad widare angår....
Jon. Håll upp, granne! Allt detta är nytt för mig. Jag är icke alldeles så tillfreds med mig sjelf, som jag war; ty om dessa äro de frukter, som Gudi behaga, så måste jag tillstå, att hos mig är en ganska torftig gröda, och frodigt ogräs har stundom blifwit ansedt för god säd.
Jacob. Då mina ögon öppnades till att se detta, fann jag att ingen landtman med den obördigaste och af stenar och ogräs mest höljda jord, hade så mycket arbete som jag. Jag hörde detta bud: ”får rättfärdighet och uppskärer kärlek, och plöjer annorlunda, medan tid är att söka Herran, till dess han kommer och lärer eder rättfärdighet;” (Os. 10: 12.) och jag hörde Guds ord förkunna, att den jord, ”den törne och tistel bär, han är oduglig och närmast förbannelsen, hwilkens ändalykt är att han skall brännas.” (Ebr. 6: 8.) Ni kan wäl tänka, att jag icke war mycket glad öfwer ett sådant arbete och en sådan botelse. Ju mera jag bemödade mig, ju mindre tyckte jag mig lyckas. Syndens ogräs, som så länge blifwit lemnadt i ro, hade skjutit fast rot i sjelfwa mitt innersta hjerta. Ja, hela hjertat förekom mig såsom en hög af ogräs och orenlighet. Medan jag försökte att upprycka det ena, så wille ett annat
