Tala uppriktigt, det ber jag dig, antingen du har liv eller död att förkunna.
— Ärligt och uppriktigt vill jag då säga dig, sade läkaren, sysslande med sina växter men förstulet betraktande Dimmesdale, din åkomma är underlig, dock icke så mycket i och för sig eller till sina yttringar — så till vida åtminstone som jag kunnat iakttaga symptomen. Jag, som nu dagligen sett dig och studerat ditt utseende under månader, skulle vilja säga, att du är mycket sjuk. Dock icke så sjuk, att ej en kunnig och uppmärksam läkare skulle kunna bota dig. Men — jag vet ej hur jag skall uttrycka mig — sjukdomen är något, som jag tyckes veta men ändå icke vet.
— Du talar i gåtor, min lärde vän, sade den bleke unge mannen och kastade en sidoblick ut genom fönstret.
— För att tala tydligare, fortfor läkaren — och jag ber om ursäkt, om nu någon ursäkt behöves, för denna nödvändiga rättframhet i mina ord — så vill jag då fråga dig som din vän, som din läkare, vilken näst Försynen har ditt liv och din hälsa i sin vård — har allt, som rör denna rubbning hos dig, blivit klart och öppet framlagt för mig?
— Hur kan du fråga det? sade prästen. Det vore väl barnsligt att rådfråga en läkare och dölja det onda!
— Du säger då att jag vet allt! sade Roger Chillingworth lugnt och fäste sina skarpa, intelligenta ögon på prästens ansikte. Må så vara! Men ändå! Den för vilken endast det yttre och fysiska onda blottas, känner ofta bara hälften av den sjukdom man vill att han skall bota. En kroppslig sjukdom, som vi betraktar såsom något helt och självständigt, kanske när allt kommer omkring endast är symptomatisk för ett själsligt ont. Förlåt mig ännu en gång, käre vän, om mina ord på minsta sätt såra dig. Av alla människor jag känner är du den, hos vilken kroppen är närmast förbunden med, genomträngd av, så att säga identisk med anden, vars verktyg den är.