Genom dess hjälp tycktes i all kommande samvaro mellan honom och pastor Dimmesdale icke blott det yttre uppträdandet, utan själva den innersta själen hos denne läggas för hans ögon, så att han kunde se och förstå varje rörelse. Han blev efter detta icke blott en åskådare, utan den förnämste medspelaren i den stackars prästens inre värld. Han kunde få honom vart han behagade. Ville han väcka honom med ett styng av dödlig pina, så hade han ju offret ständigt på sträckbänken. Man behövde bara känna till stålfjädern som kontrollerade mekanismen — och läkaren kände väl till den! Ville han skrämma honom med plötslig fruktan — då steg, liksom för en trollkarls spö, ett hemskt spöke upp — stego tusen spöken upp — i många skepnader, av död, av ännu ohyggligare skam, och alla skockade de sig kring prästen och pekade på hans bröst!
Allt detta verkställdes så förslaget och fint, att ehuru prästen ständigt hade en dunkel förnimmelse av något elakt inflytande, som bevakade honom, kunde han aldrig komma underfund med dess verkliga natur. Visserligen såg han med tvivel och fruktan — ibland rent av med fasa och hat — på den gamle läkarens vanskapliga gestalt. Hans åtbörder, hans hållning, hans grånade skägg, hans minsta och mest betydelselösa handlingar, själva snittet på hans kläder blevo förhatliga i prästens ögon, ett osvikligt tecken på att i dennes bröst bodde en djupare motvilja än han ville tillstå för sig själv.
Ty då han omöjligt kunde finna någon anledning till en sådan misstro och avsky, tillskrev Dimmesdale, i medvetande om att en enda osund fläck förgiftade hans hjärta, denna och ingen annan orsak sina obehagliga känslor och aningar. Han förebrådde sig sin antipati mot Roger Chillingworth, lämnade obeaktad den varning, som denna antipati hade bort ge honom, och gjorde sitt bästa för att rycka upp den med roten. Ur stånd att göra detta, fortsatte han för principens skull sin samvaro
102
