tala främmande och okända tungomål, utan att kunna tilltala hela mänsklighetens brödraskap på hjärtats modersmål. Dessa fäder, för övrigt så apostoliska, saknade himmelens sista och sällsyntaste betyg på deras ämbete — eldstungan. De skulle förgäves ha sökt uttrycka de högsta sanningarna — om de någonsin drömt om att göra det genom förtrogna ords och bilders anspråkslösa medel. Deras röster trängde ned avlägsna och otydliga från de övre höjder, där de vanligen dvaldes.
Det är icke osannolikt, att det var denna senare klass som pastor Dimmesdale genom många av sina karaktärsdrag av naturen tillhörde. Till trons och helighetens höga bergstoppar skulle han ha klättrat, om han icke hade hindrats därifrån av den börda av brott eller sorg, under vilken det var hans lott att stappla. Den höll honom nere i jämnhöjd med de ringaste honom, mannen med de himmelska gåvorna, vilkens stämma änglarna eljest kunde ha lyssnat till och svarat på.
Men det var just denna börda, som gav honom en så innerlig medkänsla med mänsklighetens syndfulla brödraskap, att hans hjärta vibrerade i harmoni med deras, kände deras smärta i sitt eget djup, kände sin egen pina genom tusen andra hjärtan i strömmar av sorgbunden, bevekande vältalighet. Oftast bevekande, men stundom fruktansvärd! Människorna förstodo ej den kraft, som så uppskakade dem. De höllo den unge prästen för att vara ett under av helighet. De trodde, att himmeln hade gjort honom till sitt språkrör för att förkunna dess visdom, dess tuktan och kärlek. I deras ögon var själva den mark han trampade helgad.
De unga flickorna i hans kyrka bleknade omkring honom, de voro offer för en lidelse så genomträngd av religiös känsla, att de själva trodde den vara alltigenom religion och intet annat och nedlade den öppet inför sitt hjärtas altare såsom sitt bästa offer. De äldre medlemmarna av hans hjord, som sågo hur svag och bräcklig
104